Vissa fotograferingar känns nästan som en film. Det här var en sådan kväll. Dimman låg tät över berget, vinden drog genom gräset och hela världen kändes märkligt tyst där uppe. Bara de två och allt det där mjuka grå runt omkring.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Och ärligt talat jag älskar när vädret inte blir “perfekt”. För det är ofta då bilderna får allra mest känsla. När håret blåser åt alla håll, kinderna blir kalla och man automatiskt kommer lite närmare varandra för värmens skull.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
De skrattade sig igenom hela fotograferingen, trots fuktig luft och dimma som nästan gömde utsikten helt. Men det gjorde ingenting. För det handlade aldrig om utsikten egentligen. Det handlade om dem. Om blickarna de gav varandra, händer som aldrig släppte taget och den där lugna tryggheten som nästan gick att känna i hela kroppen.
⠀⠀⠀⠀
Dimman gjorde allting mjukt och drömmigt, som om världen runt omkring försvann lite för en stund. Kvar fanns bara närheten, vinden och två människor som såg ut att vara exakt där de skulle vara.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om sådana här kvällar. För ibland behövs inte solnedgångar eller klarblå himmel för att något ska bli magiskt. Ibland räcker det med ett berg, lite dimma och två personer som älskar varandra väldigt mycket.